Alphabettown

Idag begav sig jag och Dorian ner till centrum för att äta lunch. Vi har totalt tomt i varenda skåp här hemma och jag är kräktrött på köttbullar och makaroner och jag kände att en promenad kunde göra oss gott. Men den här promenaden skulle komma att bli helt annorlunda än någon vi tidigare tagit. När vi går igenom ett bostadsområde kollapsar kvinnan som går framför oss. Här någonstans tar mina instinkter över. Jag springer fram, ställer Dorian i skuggan och säger åt honom att sitta still. Jag försöker få liv i henne men hon svarar inte så jag halar upp telefonen och ringer 112. Jag berättar vad som hänt, var jag är och helt plötsligt slutar kvinnan andas och börjar sen krampa. Jag minns inte att jag blev rädd, vet inte om det kändes säkert eftersom jag pratade med en väldigt trevlig sjuksköterska som larmcentralen kopplat mig till eller om jag inte riktigt fattade vad som hände men efter ett tag slutar hon krampa, börjar andas häftigt och återfår tillslut medvetandet. Hon klagar över smärtor i bröstet och är helt likblek. Efter vad som kändes som en evighet men säkert bara var några minuter kommer ytterligare två personer som hjälper till att ringa kvinnans man och en springer in och hämtar blöta handdukar för att kyla ner kvinnan som klagar över att hon är varm. Jag har med mig en flaska vatten, som jag alltid har när jag och Dorian är iväg och det är varmt, och hon ber mig hälla vattnet över henne vilket jag gör. Sen dök äntligen ambulansen upp och samtidigt kommer också hennes man springandes. Hon hade tydligen klippt en häck hemma i värmen och redan då känt av bröstsmärtor och sen skulle hon ner och äta lunch tillsammans med sin man och det var på väg dit som hon kollapsade.

Jag har bara behövt ringa 112 en gång tidigare och det var när Dorian brännskadades. Jag minns i princip ingenting av det samtalet för jag var i chocktillstånd men det här samtalet minns jag mer av. Att jag skulle fråga vad hon hette och hur gammal hon var. Var hon hade ont och om det strålade ut i vänster arm (vilket jag redan hade frågat, man snappar ju upp en del som TV-junkie haha).

Dorian satt helt lugn under hela förloppet och sjöng Pippi Långstrumpsånger, jag är så stolt över honom.
Sen gick vi och åt pannkakor. Jag har nog fortfarande inte smällt händelsen. Jag hoppas bara att allt gick bra för henne!

Nu hoppas jag innerligt att det här var sista gången jag behöver ringa det numret.

Ta hand om er och varandra!

Kärlek

Sabina