Alphabettown

En av de finaste farföräldrarna jag vet förlorade i natt kampen mot Tengil av alla sjukdomar och min finaste vän med familj drabbas av det ofattbara. Förlusten av en far, farfar, svärfar, make. Alldeles för tidigt.

Jag har såklart haft turen att träffa honom under åren jag känt och älskat Emma och hela familjen Gustafsson/Möller och jag kan säga att han är saknad, väldigt saknad, redan. Det går så snabbt ibland. Och det är orättvist. Så orättvist.

Jag tillägnar honom den finaste dikt jag vet. Uttjatad men så innerlig och så sann.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden

Ta hand om er

Sabina