Allting omkring dig är långsamt som jag

Idag är jag hemma själv, fortfarande brutalt förkyld. Huvudet ringer, näsan rinner ni vet ,all that jazz.

Igår dog en 10-årig pojke och hans morförldrar i en brand bara några hundra meter härifrån. Det har liksom satt tonen på den här dagen för mig. Kan inte tänka mig ett samtal värre att få än det hans mamma, deras dotter, fick igår. Att förlora sitt barn och sina föräldrar i samma olycka? Skämtar någon med mig? Hur reser man sig från något sådant. Jag funderade ett tag på att gå till huset och visa min respekt men ångrade mig snabbt. De är inte kvar där. De finns överallt i kvarteret nu och var så omtyckta av alla att det förmodligen kommer att pratas om dem i åratal. Jag har aldrig träffat de men berörs som mamma, som dotter och som medmänniska av deras öde.

Nu ska jag titta på Days of our lives, som om inget har hänt.

Puss på er

Sabina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0