Hur mycket orkar man?

Så resultatet av det medicinsa försöket uteblev helt. Kl 8.30 var jag tillbaka på helvetet på jorden: Gynakuten. För man kan inte boka tid. Man får åka dit och sätta sig och hoppas att man åtminstone bara behöver vänta 4 timmar för att ens få träffa en läkare. Just i torsdags var det för första gången relativt lugnt så allt som allt gick besöket på ca 5 timmar. Det konstaterades, efter tre ultraljud (varav ett gjordes uppe på Ultragyn) att det som finns kvar i mig är en bit moderkaka som dessutom är blodförsörjd. Det är därför jag fortfarande blöder och därför jag fick den där störtblödningen i tisdags och det kommer inte att komma ut av sig själv. Så det bokades tid för ytterligare en skrapning. Och trots att jag grät, skrek och bad om att få det gjort tidigare fanns det inga luckor förrän på måndag. Jag skrämde nog den späda lilla läkaren som var den sista att bemöta mig i torsdags. För jag var så förbannad. På allt. På henne, på läkarna som gjorde skrapningen, på alla jävla syrror jag träffat som egentligen inte varit annat än trevliga, på de verklösa pillerna, på livet, på situationen. Men att det inte fanns några luckor som infann sig tidigare än måndag kan ju varken hon eller jag påverka. Så jag fortsätter vänta. Och vänta, och vänta och vänta och vänta. Precis när man förlikat sig med tanken på att det inte blir något barn så börjar skiten om igen. Det tar aldrig slut. Just nu känns det så. Något som är slut är min ork. Jag börjar inse att det här tar mer på mig psykiskt än jag tidigare fattat. Eller velat fatta.Jag är helt slut. Jag vill bara sova. Konstant. Och jag har slutat bry mig. Jag ORKAR inte lyssna på folk när de pratar, inget känns viktigt eller intressant längre. Jag är heller inte rädd för något längre. Sen hela cirkusen drog igång gör jag saker jag gärna undvek tidigare. Till exempel ta promenader i mörker. Och det som skrämmer mig är att jag är osäker på varför rädslan försvunnit. Är det för att jag känner att jag klarar av allt eller är det för att jag inte bryr mig om något händer? Melankolisk, likgiltig. Två ord som varit totalt främmande för mig innan är nu de som beskriver mig bäst. Uppenbart är i alla fall att jag behöver prata med någon. Så det ska jag försöka be om när jag genomgår min tredje behandling på måndag. Jag är fruktansvärt dålig på att be om hjälp. Jag klarar ju allt själv.
 
Men det här är jag glad om jag kommer igenom med förståndet i behåll.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0