Sorgen och tårarna

 
 
Så, nu fick jag iväg två lite mer muntra inlägg än det jag tänker skriva nu.
 
Idag har jag haft det kämpigt. Jag tror att det var kombinationen slutet på första arbetsveckan och trötthet som tog all min kraft. Vid mellanmålet var jag redo att lämna in handduken. Jag var så tömd, tom, dränerad och urless att jag var redo att gå hem. Men jag pinade mig igenom hela eftermiddagen och var kvar på jobbet till 17.30 då torsdagar är min stängning. Sen bestämde jag mig för att ta en promenad hem, samma som jag började gå innan och en kort tid efter missfallet. Jag grät HELA vägen. Av tröttma och uppgivenhet. Av sorg och ilska.
 
Jag får de här svackorna fortfarande, men de kommer som tur är allt mer sällan och med längre och längre glada rum emellan. Det är jobbigt, såklart, mest för att jag får för mig att jag ska vara färdigsörjd och för att det är himla svårt att typ, prata om det med andra för att jag känner att det FÖRVÄNTAS att jag ska vara färdig.
 
Jag citerade ju Malin Wollin (fantastiska världsbästa människa) i ett tidigare inlägg under kategorin Mitt MA där hon punktat upp lite som kan vara bra att ha i åtanke när man har en anhörig eller vän eller whatever som går igenom just ett missfall och några punkter känner jag borde ha ristats in i sten och givits till alla i min, och andras, närhet:
 
Att hon behöver omtanke länge.
Att när du tror att hon inte är ömtålig längre så är hon det.
Att hon tycker att alla sviker för att ingen kan förstå hur hon känner sig.
Att hon sedan får dåligt samvete för att hon tycker att alla sviker när de bara gör så gott de kan.
Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.
 
Jag kräver ingenting av människor runt omkring mig, men det är jävligt frustrerande att leva i ett vakuum och inte veta när fan man kommer kunna andas normalt igen. Frustrerande att inte fungera och VARA på ett normalt sätt.
 
Är inte mig själv och kommer nog inte vara på ett tag.
 
Jag hoppas det är OK.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0