Jag läste
den här viktiga krönikan av Åsa Erlandson häromdagen och fick mig en rejäl tankeställare. I ett samhälle där tempot är konstant högt, inte bara för oss utan även för våra barn, känns det allt mer som att föräldraledigheten för många bytts ut mot jakten och hetsen till att aktivera sig och sin alldeles nykläckta spädis. Det är barnrytmik, barnyoga, barnsalsa, öppna förskola osv i all oändlighet. Jag minns att jag fick smärre panik när jag var sen till ÖF vid min föräldraledighet med Dorian. Tänk om alla andra hade jättekul när jag inte var där? Tänk om de andra barnen lär sig något som Dorian missar? Bara det lilla är ju vansinnigt i sig, han ska ju lära av MIG inte av andra när han är så liten. Och för vems skulle deltog jag i alla aktiviteter egentligen? Inte Dorian iaf, han hade ca noll utbyte av det om man skall lita på forskning (vilket jag såklart gör).
Folk startar nya företag under sin föräldraledighet idag och jag har svårt att se det nyttiga. Vad hände med att vara hemma och kanske lära känna sitt barn ordenligt? På djupet? Istället för att hasta runt på varenda aktivitet som erbjuds barn från åldrarna 2 h och uppåt. Det är ju vansinnigt egentligen för inte en enda studie visar på att barn gynnas av detta. Det är snarare föräldrarna som är livrädda för att slappna av, ta det lugnt, skrutta hemma i pyjamas hela dagarna och faktiskt umgås med sina små barn.
Jag fick som sagt verkligen en tankeställare när jag läste krönikan eftersom jag tänkt plugga nästa gång jag har turen att få vara föräldraledig. Men är jag verkligen ledig då? Jag får nog tänka om.
Och jag lovar härmed dyrt och heligt att jag på sin höjd tänker gå promenader under mitt (eventuellt) kommande barns första månader. Jag tänker vara hemma mer och inte känna tvånget att aktivera henom mer än på de sätt jag själv verkligen vill och finner nyttiga.
