Dag 14: Min favoritmusik
Det här ämnet är så stort för mig att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Jag har älskat, levt och dyrkat musik så länge jag kan minnas. När vi i gymnasiet skulle välja praktikplatser och de andra valde diverse modebutiker valde jag Megastore för att få vara så nära mina idoler som jag bara kunde. De två som influerat mig mest under mitt liv är min pappa, inbitet Bob Marley, Bob Dylan, Doors och Sabbath-fan, och min morbror Matte som presenterade band som Kent och Oasis för mig. Jag har snott en del skivor både från min pappas LP-samling och min morbrors CD-samling i mina dagar, perfekta kompliment till min egen. Att säga att jag älskar musik är som ni förstår ett grovt understatement. Sen lyckades jag ju hitta mig en karl, på Megastore var annars, som är lika musikintresserad som jag. När vi flyttade ihop hade vi mer än en dublett kan jag väl säga, vår skivsamling slår de flesta men har på senare dagar tunnats ut. Vi har tappat samlandet men inte passionen. Men okej, favoritmusik var det. Jag har två stora älsklingar. Den första är en singer/songwriter som ingen vet vem det är och som tyvärr inte lever längre och de andra är en svensk grupp som alla vet vilka det är. Om man inte levt under en sten vill säga.
Elliott Smith
Jag upptäckte Elliott någon gång 2003 tror jag, samma år som han dog. Hörde honom förmodligen i någon tv-serie jag följde då. Fick strax efter veta att han inte levde längre. Det finns ingen som Elliott idag, som kan sätta ord på tankar man inte vågar tänka. Det finns ingen jag relaterar till som jag relaterar till Elliott och han är den enda jag kan känna att jag saknar fast jag aldrig träffat honom. Det sägs att han tog livet av sig men jag vet inte vad jag tror om det. Jag önskar att någon funnits där för honom och att han sluppit lida som han gjorde. Jag önskar att han fanns kvar och gjorde musik för mina plattor, jag har allt, alla böcker allt allt allt, är sönderspelade. Han vände ut och in på sig själv för musiken och jag har sådan fruktansvärd respekt för den här människan. Hans musik följer mig i allt jag gör. Nästa tatuering blir en hyllning till honom och 2013 ska jag till LA och Portland för att gå i hans fotspår, vara där han var, andas den luft han andats. My god amongst men.
Kent är kent. Ingen skriver som Jocke Berg och alla Kentmotståndare är bara avundsjuka och har dålig musiksmak. It's a fact. Jag har sett Kent live ca 10 ggr, har tappat räkningen, och jag har grinat varje gång. Ibland är det som att Jocke sitter i mitt huvud och snappar upp saker att göra musik av. Det är läskigt men trivsamt på samma gång. Om jag träffade Jocke Berg skulle jag tacka honom för Mannen i den vita hatten som kommit att bli lite av ett anthem för mig. Den påminner om fruktansvärda händelser och härliga saker jag gjort tillsammans med en människa jag inte namnger här. Jag vill att den spelas på min begravning. Den och "Fattig Bonddräng". Men det är en annan historia.
Så, långt och tradigt men tro mig jag skulle kunna skriva miljoner rader till. Om Chilton, Buckley och alla mina andra hjältar som inte lever längre. Men det får räcka så här. Med Elliott och Kent. Mina män.
Sabina
Elliott Smith
Jag upptäckte Elliott någon gång 2003 tror jag, samma år som han dog. Hörde honom förmodligen i någon tv-serie jag följde då. Fick strax efter veta att han inte levde längre. Det finns ingen som Elliott idag, som kan sätta ord på tankar man inte vågar tänka. Det finns ingen jag relaterar till som jag relaterar till Elliott och han är den enda jag kan känna att jag saknar fast jag aldrig träffat honom. Det sägs att han tog livet av sig men jag vet inte vad jag tror om det. Jag önskar att någon funnits där för honom och att han sluppit lida som han gjorde. Jag önskar att han fanns kvar och gjorde musik för mina plattor, jag har allt, alla böcker allt allt allt, är sönderspelade. Han vände ut och in på sig själv för musiken och jag har sådan fruktansvärd respekt för den här människan. Hans musik följer mig i allt jag gör. Nästa tatuering blir en hyllning till honom och 2013 ska jag till LA och Portland för att gå i hans fotspår, vara där han var, andas den luft han andats. My god amongst men.
Kent är kent. Ingen skriver som Jocke Berg och alla Kentmotståndare är bara avundsjuka och har dålig musiksmak. It's a fact. Jag har sett Kent live ca 10 ggr, har tappat räkningen, och jag har grinat varje gång. Ibland är det som att Jocke sitter i mitt huvud och snappar upp saker att göra musik av. Det är läskigt men trivsamt på samma gång. Om jag träffade Jocke Berg skulle jag tacka honom för Mannen i den vita hatten som kommit att bli lite av ett anthem för mig. Den påminner om fruktansvärda händelser och härliga saker jag gjort tillsammans med en människa jag inte namnger här. Jag vill att den spelas på min begravning. Den och "Fattig Bonddräng". Men det är en annan historia.
Så, långt och tradigt men tro mig jag skulle kunna skriva miljoner rader till. Om Chilton, Buckley och alla mina andra hjältar som inte lever längre. Men det får räcka så här. Med Elliott och Kent. Mina män.
Sabina
Kommentarer
Trackback
