Alphabettown

Herregud. Jag tror bestämt att någon bytt ut min son mot något hormonstint monster. Han slåss, bits, sparkas, rivs, kastar saker omkring sig och beter sig som en besatt. Vi är hundvakter, åt Emmas lilla Troya, och jag är fan osäker på om jag vågar lämna tillbaka henne. Dorian är inte direkt "mild" mot henne om vi säger så. Och  jag försöker allt. Lugn och metodisk, högljudd och hetsig, skicka in på rummet (hallå, han är två hur tänkte jag här?) och att prata lite vett med honom. Inget funkar. Han bara skrattar. Skrattar när han drar av stora hårtussar av mitt hår, när han välter omkull Troya från soffan, när han kastar kritorna på golvet. Skrattar. Jag VET ju att det är normalt (hoppas hoppas hoppas) men jag ställer mig ändå frågande till att det här verkligen är min son. Nu sover han iaf, hoppas på en lite längre vila idag. Så man kan få ladda baterierna. Och rulla in sig och hunden i bubbelplast.

Sabina