Alphabettown

Jag är så sorgsen för tillfället. Mycket som händer i livet som jag inte kan sätta ord på. Kan kan jag väl, men jag vet inte om jag vill låta orden hitta sin väg ut. Hoppas ni mår bra.

PPE

Sabina

Varannan helg är jag själv hemma med Dorian. Jag skäms för att säga det, men jag hatar dessa helger. Det är inte alltid lätt att fylla de här dagarna och alla man vill umgås med är upptagna på andra håll. Oftast med sina familjer där helgerna är heliga för att BÅDA föräldrarna har 9-17 jobb och är lediga tillsammans på helgerna. I den här familjen är det bara jag som följer normen. Och det är den enda normen jag egentligen vill följa. Jag vill ha vardagskvällarna tillsammans med min familj och sen kunna se fram emot helgerna då vi får hela dagar med varandra. Men icke. Jag valde att bilda familj tillsammans med en man som jobbar i butik och han verkar inte ha varken ambitionen eller viljan att byta det jobbet trots att han vet hur jag känner. Han slutar som tidigast kl 18 och är då hemma ca 19.30. Vi har kunnat lösa vardagseftermiddagarna bra genom att våra föräldrar hämtar och umgås med Dorian varsin dag i veckan så jag slipper stressa hem efter jobbet VARJE DAG och sen är Ilkka ledig torsdagar. Men vi hinner aldrig vara med varandra känns det som. Inte regelbundet. Äter i princip aldrig middag tillsammans. Och jag hatar det. Hatar att tjata på folk om att umgås, hatar att känna mig som den där värdelösa mamman som sätter ungen framför tvn. Men bor man i en tvåa utan lekrum eller barnrum och alla leksaker är undanplockade för att vi måste visa den här j*vla lägenheten i tid och otid eftersom vi inte får den såld tar man till vilka medel man kan för att underhålla. Vi är självklart ute så mycket vi kan och vill men nu talar jag om stunderna vi är inne. DÖR på det här snart.

Jag tänkte fortsätta på ämnet barnfötter. Min mamma har jobbat med skor sedan jag var lika liten som Dorian (typ) så jag är i princip uppvuxen i en skoaffär och jag kan konstatera två saker: Jag älskar skor och något som stör mig är folk som köper för små/fel skor till sina barn.

Med för små menar jag utan någon som helst växtmån. En barnfot kan växa upp till två storlekar på 6 månader (!) och skorna ska vara MINST 1.2 cm större än foten och i vinterskor minst 2 cm större. Det låter kanske galet men i en vintersko ska det få plats en värmande sula (eftersom kylan kommer underifrån när barnet går på snö), ett par ullsockor (mycket bättre än bomull eftersom ullsockor absorberar fukt) och om vintern är lång är väl tanken att barnet ska ha samma sko hela den perioden? Om man vill tänka ekonomiskt vill säga.

Med fel skor menar jag att man inte har någon som helst koll på vad ens ungar har för fötter. Är det en smal eller bred fot? Har den högt eller lågt fotvalv? Går barnet på ett speciellt sätt? Åt vilket håll lutar foten när barnet går? (inåt eller utåt?)

Jag förstår självklart att det handlar om okunskap, alla kan inte vara födda på ett skolager som jag, men jag har varit med om föräldrar som gått helt emot mina rekomendationer, ja jag gick i mammas fotspår och har också jobbat med skor väldigt länge, och köpt för små eller helt fel skor åt sina barn. Jag märker även i mitt nuvarande arbete att folk är helt värdelösa på det här med skor.

Tänk er själva att klampa omkring i för små skor. Det är inte skönt! Jag köper hellre lite för stora skor till Dorian än en som passar hans fot för stunden men som snabbt blir för liten. Sen måste Dorian få plats med specialanpassade ilägg i sina skor eftersom han är född utan hålfot (i princip). Om det har med hans klumpfötter eller arv att göra vet jag inte. Jag är nämligen också plattfot.

Så nu har ni fått er en liten lektion i barnfötter. Mät era barns fötter nu! Jag lovar att de egentligen har en helt annan storlek än ni tror. Och be om hjälp när ni handlar! Gå till Jarméus i Täby Centrum. De har bra barnskor och alla där kan mäta och rekomendera vilka skor ni ska ha till era ungar. Om ni är där en helg med ojämnt veckonummer kan ni fråga efter Susanne ;)

PPE

Sabina

Kan inte någon höra av sig till mig när det blir, inte bara acceptabelt, utan även hälsosamt att trycka i sig en 200g Fazer chokladkaka och ett helt paket med salta pinnar? Nej jag är inte gravid, har bara sjukt dålig karaktär.

*Need help*

PPE

Sabina

Jag verkligen HATAR att vara sjuk. Ja, jag inbillar mig att jag ogillar det mer än någon annan. Hela grejen med att vara sjuk är ju att inget känns bra. Kliar det inte i halsen så rinner näsan och slutar näsan rinna börjar man hosta så man nästan kräks och när hostan går över kliar det i öronen. ÖRONEN?! Vad fan liksom. Så vad sjutton gör man? Man ligger på soffan, under täcket som man behöver för att man fryser som flickan med svavelstickorna trots att man har hälsosamma 23.3 grader varmt inomhus, och försöker komma på de mest poänglönsamma orden i Word Feud eftersom jag, förutom att vara sjuk, hatar att förlora. Försök komma på andra ord än typ be, ja, ta, te med 38.5 graders feber.

Tycka synd om mig själv verkar jag dock inte ha några som helst problem med..

PPE

Sabina

Nobody broke your heart
You broke your own 'cos you can't finish what you start

Ibland tror jag att den där fantastiska människan som inte finns längre känner mig bättre än någon annan. Då kan ni kanske förstå hur svårt det är för mig att bestämma vilken textrad från vilken sång som ska få befinna sig på mig för resten av mitt liv. För jag älskar dem alla. Den där uppe är en favorit eftersom den.är.jag.

PPE

Sabina

Vill bara få det här ur mig så jag kan släppa tanken för ett tag: Jag är SJUKT sugen på syskon till Dorian just nu. Alltså, SJUKT sugen. Men som vanligt är jag och tajming inte bästa vänner. Men, sugen som sagt. Vi får se när det blir!

PPE

Sabina

Jag vet. Och jag kan inte skylla på att inget händer i mitt liv för jag började ju jobba för första gången, for real, på typ fyra år förra veckan. Har ju varit föräldraledig, pluggat och extrajobbat lite men nu är det på riktigt. Men orden tar sig liksom inte riktigt ut ur huvudet och ner i fingrarna. De fastnar någonstans på vägen och jag ber om ursäkt för det. Ska försöka få ihop ett vettigt inlägg ikväll men om det inte händer ber jag om ursäkt på förhand.

Men ett jättestort GRATTIS till min vän Erika hinner jag såklart med som fick sin fina tvåa för några dagar sen! Han är sååå fin och jag längtar efter vår nästa! In och gratta henne nu allihop för annars gnisslar jag tänder, spelar in det och skickar till er. Eller nåt..

PPE

Sabina

För typ två år sen hade jag behövt den här låten. Den hade nog hjälpt mig i mitt sorgarbete. För SOM jag har tänkt allt han sjunger. Den där intensiva ilskan gentemot personen har släppt, inget snack om saken. Vem orkar gå omkring och vara arg på en som du? Inte jag iaf. Jag kommer till och med ihåg när ilskan en dag plötsligt var borta. Det tog ett tag men jag kommer minnas den dagen för alltid. Dagen då jag kände mig 50 kg lättare.

Men alltså, hahaha den här låten är fantastisk.




Sen måste jag ju erkänna att det faktiskt var min mamma som tipsade mig om den här låten. Min mamma som var den första att varna mig för henne. Energitjyven. Jag skulle ha litat på min mammas magkänsla för 13 år sen.

PPE

Sabina

Det är ju helt vansinnigt fint väder ute idag. Äntligen lite semesterväder! Vad jag gör? Ligger på soffan och tycker synd om mig själv. Ska bli frisk och då får man hålla sig inne. Har någon invand princip att värmen bara gör förkylningen värre så innan jag är helt frisk finner ni mig här. I min ensamhet. Männen är som vanligt ute på äventyr. Jag tröstar mig med den här. Som är en av de bästa låtarna för ensamma dagar. True story.



PPE

Sabina

Jag har faktiskt börjat överväga om man inte ska återinföra spjälsängen. Är det hemskt? Jag tror helt enkelt att han behöver en fast punkt där han kan komma till ro utan frestelsen att springa upp och ner, i och ur som är så lätt i en vanlig säng. Tror det är för mycket utrymme för honom. Eller är jag dum i huvudet? Jag tänker mig att man köper en av de större modellerna och sedan har kvar den till tvåan kommer och försöker med vanlig säng igen då. Vi har verkligen provat allt. Tagit bort dagsvilan som han faktiskt inte behöver när han är hos sin dagmamma för han är inte speciellt trött efter lunchen när han är där. Det har hänt någon enstaka gång att han somnat i vagnen på väg hem men de ggr kan jag räkna på en halv hand. Hemma sover han middag i någon timme. Han är ute mycket både med dagmamman och ofta när vi kommer hem. Vi har legat bredvid men det tar iaf en timma för honom att somna. Vi har tagit bort välling, återinfört välling. Sena läggningar , tidiga läggningar. You name it, we've done it liksom. Vad tycker ni? Ge mig lite input. Spjälsäng kan man ju ha till typ 4 årsåldern så jag ser inget fel i det men det känns som ett steg bakåt även om jag känner min son och vet att han nog skulle behöva det. Bah. Känner mig kluven. Känns ju lite som att man "stänger in honom". Men i grund och botten är han trött, det vet jag. Och han gör inget utöver just det eviga springandet. Jag kan alltså, utan att ljuga, meddela att under timmen det tar att lägga honom (minst en timme) kan han springa upp ur sängen 70 ggr. Han går upp, öppnar dörren, jag går in och lägger honom och så håller vi på till jag blir vansinnig och säger till på skarpen. Något som jag hatar. HATAR. Suck. Är så himla uppgiven.


I övrigt vill jag önska alla en fantastisk midsommar!

PPE

Sabina

Alltså jag blir galen av läggningarna! Hur i helvete kan ungen vara pigg efter en sketalång dag hos dagmamma? Jag fattar inte! När vännernas barn började förskolan snackade alla om hur de deckade när de kom hem för att de var så trötta. Har ALDRIG hänt. Någonsin. Inte ens i början. Jag lägger honom inte kl 18 direkt. Jag läser böcker när han dricker välling och sen ligger vi och pratar en stund efteråt och man kan ju tycka att en 2-åring ska vara trött vid 20. Gud vet att jag är det iaf. Men inte Dorian. Han springer upp ur sängen KONSTANT i minst en timma. Han kommer liksom inte till ro. Vad fan gör man? Vi har verkligen provat allt. Vi har till och med övervägt att köpa spjälsäng till honom igen för att han inte ska kunna springa runt som han gör. Vi samsover just nu i samma säng. Jag hatar det här. Att bråka vid läggning. Verkligen avskyr det. Känner mig som häxan surtant. Dagsvilan tog vi bort för länge sen så han sover alltså inte ens på dagarna längre.

Ville nog bara ventilera för just nu är vi inne på 20e dörröppningen och jag håller på ricko på att bli vansinnig.

Dorian är inne i en så otroligt intensiv period just nu. Nu uttrycker jag mig milt, han är ofta hemsk att ha att göra med just nu. Milt igen, han är förjävlig. Där. Jag sa det. Han är överallt och ingenstans. Han slåss, knuffas, nyps, klättrar på möbler, slänger saker omkring sig och gör i princip allt han vet att han inte får göra. Eller vaddå "i princip". Han gör ALLT han inte får. Testat gränser har han gjort ett tag och det kan vi hantera här hemma och vi har liksom blivit proffs på synonymer till ordet nej men det här är på en helt annan nivå. He has stepped up his game så att säga. Och jag vet inte _hur_ jag ska hantera det! Jag är vanligtvis sjukt pedagogisk och tänker alltid till innan jag reagerar och är försiktig med tillsäganden (avleder hellre uppmärksamheten, lockar med substitut osv) men nu har jag gått och blivit skrik- och tjatkäringen från helvetet och jag VET ju att det inte hjälper men vad sjuttsingen gör man?! Man börjar liksom med ett lugnt och sansat; nej Dorian, vi slåss inte. Det gör ont och jag blir ledsen. Ska vi gå in på rummet och bygga? Sen efter fem ggr ryter man till och slänger in honom på rummet. Alltså, självklart slänger jag inte in honom på rummet, men ni fattar. (ring inte soc, jag är relativt ofarlig). Att han själv lärt sig säga nej, högt och tydligt, bestämt och med mörk stämma, hjälper inte heller. Man ba: Gå in på rummet och han ba: NEJ! Eh, när blev han tonåring och var kom det där gråa hårstråt i min lugg ifrån?

Hoppas ni har det bättre i sommarvärmen.

PPE

Sabina

Hörrni, jag är sjuk. Vart i två veckor och har inte orkat blogga. Förlåt mig, igen, för att orden inte hittar sin väg från huvudet till fingrarna till tangentbordet och ja, ni fattar.

Tandvärk har jag också, en mördande sådan. Kan inte äta, inte prata. Gå till tandis? Skrämmer vettet ur mig. Har aldrig gjort något värre än att borra. Tanken på att behöva slita upp en tand med rötterna ger mig utslag.

PPE

Sabina

En av mina favoritbloggerskor Spiderchick bemöter idag en kommentar angående det här med att faktiskt erkänna att det stundtals är för jävla jobbigt att vara förälder. Kommentatorn ifrågasätter att Moa beklagar sig över livets inte alltid så ljusa stunder som förälder. Jag känner att jag vill uttrycka min åsikt i ämnet. (Otippat va)

Jag har alltid, och kommer fortsätta med det, varit väldigt öppen med att jag inte alltid tycker det är supermysigt, härligt, underbart att vara förälder. Dorian kan vara jobbig ibland, det är faktiskt helt sant. Han kan vara rent utsagt förjävlig att ha att göra med vissa dagar framförallt sedan han hamnade i den ökända trotsåldern (känns om den pågått för evigt men det är nog bara ett halvår eller så). Om jag tycker det gör mig till en sämre mamma för att jag känner så? Absolut inte. Snarare tycker jag tvärtom att jag gör ett bra jobb genom att visa mitt barn att det är okej att uttrycka hela känsloregistret istället för att begränsa det till "glad" och "lycklig". Jag tror inte en sekund på alla leende föräldrar som bara tycker att allt är en dans på rosor, som gladeligen berättar om allt fint och underbart barnen gör, men lyckas utelämna den där kängan man fick i pallet för att man typ ställde duplofiguren på fel ställe. Jag tror tvärtom att det är viktigt att vi delar med oss av stunder då vi tror att vi på riktig ska bli galna och är öppna med att vi eller våra barn inte är perfekta. För det är orimligt att ställa de kraven båda på oss själva och på våra barn. Dorian vet att jag älskar honom, allt han gör och allt han är är såklart helt fucking amazing för mig. En prutt från honom är liksom värd en miljon. (Okej kanske inte men ni fattar vad jag menar). Jag får ta en del skit för att jag uttrycker sånt, framförallt från min käre mor som jag vet inte menar något illa och som jag inte drar mig för att ändå beklaga mig hos. Men det ÄR inte rosafluffmyspys jämt att ha fullt ansvar för en människa. Att vara en förebild samtidigt som det känns som man vill skrika rakt ut att nu orkar jag inte mer. Det är okej att lägga ut fejkade blocketannonser där man för en billig penning kan tänka sig att sälja det där lilla monstret som man kämpade i timmar med att få ur kroppens typ minsta öppning. (anatomi är inte min starkaste sida som ni kanske märker).

Kommentatorn som inte kunde förstå att man beklagar sig påstod att det måste kännas hemskt för Moas son att gå in och läsa detta på hennes blogg om typ 15 år. Pfft säger jag men vill ändå avsluta med detta:

Dorian om du läser det här typ år 2025 så ska du veta att jag älskar dig. Och jag köpte faktiskt tillbaka dig från det där skumma paret innan de hann göra bebissoppa av dig. De där rynkorna och det gråa håret förlåter jag dig för. Du gör mitt liv till en spännande karusell och jag skulle aldrig vilja vara utan dig. Du är ljuset i mitt liv, okej?

PPE

Sabina

Dagens stör mig på: Att 629 ALLTID är sen från Danderyd. Som är en startstation?! Sen när bussen väl kommer så visar det sig att den stått på bussparkeringen hela tiden? Vad är problemet då? Allvarligt talat, hur kul är det att stå och vänta på en bussjävel som man kan se men som aldrig tar sig till dit den ska vara? Jag är van vid att vänta, sen vi flyttade hit har jag förstått att det här är en del av Täby som Gud, läs:SL, helt har försummat och glömt bort men när en jävla yrkeschaufför inte kan göra sitt jobb rätt då blir jag förbannad. Häromdagen ställdes en morgontur in p.g.a. vagnbrist? Hur kan det helt plötslitg saknas en hel buss? Det är inte direkt som att det var en nyinsatt extra tur, den går vid den tiden varje.jävla.dag. Blir galen för jag kan ju inte göra något åt saken. Fine jag kan maila SL och klaga men de har fortfarande monopol på kollektivtrafiken och jag måste således fortsätta punga upp 500 spänn i månaden (studentkort) och betala för en tjänst som inte fungerar 6 månader om året.

Annars är livet helt ok just nu. Männen i familjen har influensan men det verkar som att jag genom ett mirakel har klarat mig den här gången *drämmer näven i ekbordet*

Hur mår ni? Tycker ni att jag är dålig på att uppdatera? Alex? Hatar du mig?

PPE

Sabina

Idag blir det dop och sen iväg på kryssning. Trist att det infaller på en dag då jag känner mig allt annat än vackrast eller peppigast i världen. Snarare tvärtom. Men vad gör det om hundra år? Jag drar på mig samma gamla klänning, lägger samma gamla sminkning och tar på mig samma gamla skor och samma gamla glasögon. Har inte råd med nytt, inte råd med linser.

Trevlig helg

Sabina

Nej, jag lyckas inte bli frisk. Orkade med Formex idag men sen var jag tvungen att åka hem. Bihålorna dödar mig, kan inte böja mig ner, anstränga mig utan att huvud och tinningar dunkar som värsta gaydiscot. Nu håller jag på att installera min iPhone 4. Det är vad jag orkar just nu. Det och hämta Dorian. Min älskade älskade hjärtegris.

PPE (pusspåer)

Sabina

Idag är jag frustrerad. Frustrerad över att inte kunna underhålla en helt vansinningt fartfylld tvååring som går mig på nerverna för att det är så mycket annat som måste göras i den här J-A lägenheten. Frustrerad över att hela lägenheten ser ut som ett bombnedslag, som det alltid gör. Frustrerad över att lägenheten dessutom är smutsig, som den alltid är. Frustrerad över att vara tillsammans med en man som ALDRIG tar några initiativ till någonting, varken städ eller romans. Frustrerad över att veta att det inte stämmer, han gör det men inte tillräckligt ofta. Jag får mestadels tjata för att någonting ska bli gjort. Frustrerad över att känna mig ensam fast vi är två i förhållandet. Frustrerad över att han jobbar varannan helg och lämnar mig ensam med allt. Frustrerad över känslan att jag är själv i världen om att känna mig totalt misslyckad ibland. Misslyckad som mamma och flickvän. Frustrerad över att inte kunna leva i nuet. Frustrerad över att ingen vill komma hit och umgås. Frustrerad över att ingen kommer hit och umgås för att jag inte frågar någon.

Blaaaaaaaaaah. Har en sån dag.

Sabina

Det stod klart ganska tidigt i morse att det inte skulle bli mycket av den här dagen. Jag vaknade med ett huvud tungt som Kinesiska muren och en näsa rödare än Rudolfs. Vi blev hemma allihop och har inte gjort många knop alls. Ätit pannkakor med glass har vi gjort. Dorian gillade det inte och åt en skinkmacka istället. -Inka, inka! skriker han. Och då får han ju det, det han vill ha. Nu är han hos mormor. Vi vuxna spelar gitarr (Ilkka) och sjunger (jag, tyvärr).

Hoppas att ni mår bättre än vi!

Puss på er

Sabina