Alphabettown

 

 

Livet går ju vidare. Och det var nog oerhört viktigt att få komma tillbaka till jobbet förra veckan. Att tvinga mig tillbaka till någon slags vardag. Just nu känns min graviditet overklig. Var jag någonsin gravid? Det enda beviset för vad jag gått igenom är just nu är att jag fortfarande blöder. Inte mycket men tillräckligt för att jag ständigt ska bli påmind om vad jag gjorde för 12 dagar sen. Jag sörjer inte lika intensivt längre, vilket är skönt. Men det är också lite skrämmande att det ändå gick så snabbt att ta sig vidare. Det där som kändes helt omöjligt för bara någon vecka sen (typ gå upp ur sängen, träffa folk, jobba, leva) känns idag inte alls så läskigt. Snarare, rätt trevligt. Det är väldigt många (vääääääldigt många) i min krets som är gravida just nu. När det precis hade hänt ville jag i princip mörda alla med mage men nu känns även detta överkomligt. Jag blir fortfarande sorgsen när jag tänker på allt jag skulle kunnat dela med dessa människor men jag gläds med dem också. Att det gått vägen för dem. Jag kan till och med skämta om att jag fyllt missfallskvoten i umgänget så att de ska sluta oroa sig (det blir ju lätt att tankarna väcks hos andra när en vän går igenom det) men sanningen är väl den att kvoten är fylld i och med mig.

 

Hur det blir här, om vi provar igen, återstår att se. En del av mig vill nu nu nu nu! men en annan del av mig känner att jag varken vill eller orkar just nu. Vi får se. No stress.

 

Det är mycket annat i livet som tar upp tid och tankeverksamhet just nu. Missfallet har tvingat mig in i, ytterligare, en liten livskris. Vad vill jag göra? Med livet? Mitt nuvarande vikariat går ut vid årsskiftet och just nu känns pluggeri, som ju var tanken från början, inte alls lika lockande helt plötsligt. Jag vill ha (och behöver) lite stabilitet så just nu söker jag faktiskt en del jobb inom det jag är utbildad till (inköpare). Lärare ligger fortfarande där bak och pyr men, jag vet inte. Orkar jag plugga i 4 år till? Högst osäkert. Jag vet verkligen inte. Kommer jag någonsin att veta? Jag skulle ge mycket för att vara en sån där människa som bara vet och sen gör det. Men just nu är jag ute efter fast anställning. Drömmen är att hitta ett inköpsjobb där jag får pyssla med barnkläder. Det vuxna modeintresset har svalnat lite men jag tycker verkligen att det är SKITKUL med barnkläder så det känns ju passande om det kanske kunde dyka upp ett spännande jobb inom det området. Gärna igår. Blir lite stressad av tanken att vara arbetslös i januari. Hur är man arbetslös? Har jobbat konstant (i princip) de senaste nio åren. Jag tror att vi skulle klara oss ekonomiskt, men jag vill inte. Jag vill jobba!

 

Någon som vill anställa mig? Jag är rätt trevlig.

 

Och min mamma gillar mig!