Alphabettown

Idag har jag känt mig helt OK. Inte sådär bräcklig som jag varit de senaste två veckorna. Jag har till och med skämtat och pratat normala saker med några av mina arbetskamrater. Trodde aldrig jag skulle komma dit igen men det har gått ganska snabbt. De flesta på jobbet är helt fantastiska med mig. Ställer inte så mycket frågor, pratar vanligt och låter mig vara när jag behöver. Det är faktiskt bara en som gjort mig redigt besviken. Människan måste ha fötts helt utan empati, drog en nitlott i livets lotteri så att säga. Hon tycker jag är långsam och inte riktigt ser vad som behövs göras. Hon vill även att jag ska säga till om det är något speciellt någon dag så hon vet och "slipper gå omkring och bli irriterad för att jag inte gör saker" (hennes ord). Hon har tagit upp det här med mig en gång tidigare och det var när Ilkkas pappa precis fått sin stroke (bara några veckor sen med andra ord) och jag vill bara skrika: VAD FAN ÄR DET MED DIG?!  Men det gör jag såklart inte. Jag ursäktar mig och sliter hårdare än jag kanske borde. Hon vet liksom allt som har hänt och man kan ju tycka att ett missfall tillsammans med vårens och höstens händelser borde räcka som förklaring till att jag inte är på topp, men icke. Jag måste således meddela henne om jag mår lite extra dåligt någon dag. Inte för att hon ursäktar mig då utan för att hon ska slippa bli irriterad och undra varför jag inte överpresterar.

 

Jag vill inte klaga på folk, jag kommer bra överens med de flesta men den här människan tar verkligen priset. Känslokall och oempatisk. Tackar högre makter för att resten av gruppen är normalt funtade människor!