På toaletten på dagOP bröt jag ihop.
-Ta på dig den här närmast kroppen, ingenting under, och sen den här över. Strumpor på benen och sen de här på fötterna.
-mm.
-Lås in dina saker i skåpen där. Du kan ta med dig telefonen om du har den på ljudlös. Där inne kan du byta om.
-Okej.
Jag grät ihjäl på toaletten. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt mig så liten som just då. Och när de kom och hämtade mig, rullade iväg mig bröt jag ihop igen. De var fantastiska men jag hatade dem för var de var tvungna att göra med mig, mot mig.
När jag vaknade kände jag mig hoppfull. Mina första ord var "jag har inte ont alls, är det normalt?" En timme, en macka och lite saft senare fick jag åka hem.
Jag är inte hoppfull längre. Det har sjunkit in nu. Jag är ett vrak. Jag vill inte det här. Det gjordes mot min vilja och jag känner mig så liten.
så.himla.liten.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Sötnos! Önskar så att jag hade kunnat vara där för och med dig, just idag. Syns i morgon! Älskar dig så mycket!
Postat av: josefin
tänker på er, fortfarande, och trots att du inte är mottaglig för det just nu! önskar det var något annat jag kunde göra...
Trackback
