Alphabettown

Igår, utan att något utöver det vanliga knockat mig, bröt jag ihop på soffan. För kanske hundrade gången på 10 dagar. Jag är lyckligt lottad att kunna göra det. För när jag gör det, är det direkt något som omsluter mig och håller mig så hårt. Håller så hårt för att jag inte ska gå i bitar. Min älskade man, min klippa. Armar av stål som bildar en mur mot allt det onda som pågår utanför. Det som pågår innanför kan han tyvärr inte göra mycket åt men bara känslan av att ha en stålpyjamas som finns där när jag behöver, betyder allt just nu.

 

Och han säger aldrig ett ord.