Alphabettown

 

 

Malin Wollins råd till en läsare som undrar hur hon ska förhålla sig till en vän som förlorat sitt barn i mitten av graviditeten:

 

Du ska tänka på att hennes helvete kommer vara mycket längre tid än det tar att föda fram ett alldeles för litet barn.
Att hennes helvete bara har börjat.
Att hon just nu är förpackad i chock bland människor som tar hand om henne, inbäddad i omsorg och droger.
Att hon sedan hon kommit hem är hudlös, utsatt och ensam även när hon har människor nära.
Att det inte finns något rätt att säga men att det finns mycket som är fel.
Att hon vill bli lyssnad på och förstådd även om hon vet att ingen kan.
Att hon vet att hon är ensam och att ingen kan rädda henne.
Att hon behöver omtanke länge.
Att när du tror att hon inte är ömtålig längre så är hon det.
Att hon kommer känna sig trampad på trots att människor bara vill väl.
Att hon tycker att alla sviker för att ingen kan förstå hur hon känner sig.
Att hon sedan får dåligt samvete för att hon tycker att alla sviker när de bara gör så gott de kan.
Att du aldrig någonsin får försöka trösta med ord.
Att du genom att trösta med ord tar sorgen ifrån henne.
Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.

 

För två veckor sen var jag gravid. Idag är jag en människa mitt uppe i sorg. En sorg som inte alltid är självklar men som ständigt finns i mig, omkring mig. Som ständigt gör sig påmind i allt jag gör. Jag kan inte hantera det, jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är inte meningen att jag ska kunna hantera det. Men hantera det måste jag ju göra. Det är inget som går att ta sig runt, jag måste GÅ IGENOM skiten.

 

Och jag måste göra det själv.