Dorians olycka

För två år sen brännskadades Dorian när han fick varmt vatten över sig i ett oövervakad tillfälle. Jag har skrivit om det förut och jag känner faktiskt att jag inte behöver rota i arkivet igen och plocka fram alla känslor kring händelsen, hur det gick till, alla tankar om vad jag kunde gjort för att förhindra osv. Han har klarat sig bra, det har varit värre för mig men summan av kardemumman är att han har ärr över i princip hela sin vänstra arm som sen dess har behandlats med kompressionsärm och insmorning med bisalva varje kväll. Tills nu. För han är efter två år färdigbehandlad! Äntligen! Han skall enbart bära sin arm nu under sommaren när han är ute, som solskydd och det är ju egentligen inget annorlunda mot vad vi gjort med resten av hans kropp som inte är "skadad". Men sen är det klart.

Typ..

För nu börjar en hel hop nya tankar ta form i mitt huvud. För nu kommer ju andra att se armen, och undra. Kanske ställa frågor. Och hela magen snörps ihop när jag tänker på hur han kanske kommer att bli bemött. Barn är jag inte så orolig för, barn är rättfram och ocensurerade och vi har varit väldigt öppna med alla som redan sett armen om vad som har hänt och varför den ser ut som den gör. Brutal ärlighet är nog det enda som funkar för att han inte ska börja skämmas för att se annorlunda ut. Det och att vi håller stenhårt på att det inte är någon big deal. Men så kommer vi till mig, det största samvetet i världen. Det är JAG som måste jobba på att inte lägga någon vikt vid det, att inte bli så där oövervinnerligt ledsen när jag eller andra inser att han ser annorlunda ut.

På onsdag ska hans arm och mage (som har pigmentförändringar men inga ärr) fotograferas och sen ska bilderna skickas in till försäkringsbolaget som sedan ska avgöra vad han har rätt till för ersättning. Känns jättekonstigt att hoppas på stor summa för hur ska pengar hjälpa honom egentligen? Men jag gör verkligen det, hoppas på väldigt, himla, jättemycket. Pengarna sätts självklart direkt in på hans sparkonto och just den summan får han göra vad fan han vill med när han blir 18 sen. Jag är inte orolig, vi kommer göra ett sådant fantastiskt jobb med honom att han kommer att spendera dem väl ;)

Ett litet tips för att undvika eventuella olyckor: Håll koll på era små vid matlagning. Dorian var 15 månader och jag tittade till honom och var han befann sig i förhållande till mig och spisen typ 30 sekunder innan olyckan var framme. De är snabba, sjukt snabba. Skaffa spis- och ugnsskydd. Drick aldrig varma drycker i närheten av lösspringande barn. Och om olyckan är framme: LÅT KLÄDERNA VARA KVAR PÅ, spring in i duschen och spola med RUMSTEMPERERAT vatten. Iskallt vatten blir ineffektivt då smärtan från kylan gör det omöjligt att behandla i minst 20 MINUTER som en brännskada behöver. Är skadan omfattande, RING AMBULANS. Det gjorde jag. Var jag fick min handlingskraftighet ifrån och var i mitt minne jag gömt kunskapen om ljummet vatten vet jag inte för jag kan än idag inte komma på var jag lärt mig det, men jag tackar högre makter för att jag blivit utrustat med en extremt hög stresströskel. Jobbar bäst under press och är bra att ha i akuta situationer. Blir lugnet själv tydligen.

Jag hoppas att vår erfarenhet kan hjälpa någon där ute, att bli mer uppmärksam. Att vi kan vara ett varnande exempel. Jag har ett kontrollbehov som inte är av denna värld, visste om exakt vad som kunde hända och hur jag skulle undvika att det hände men ändå hände det. Det krävs inte mycket. En olycka händer lätt och snabbt osv.

Jag har förlåtit mig själv, jag har faktiskt det. Men det tog lång tid. Nu kan jag tänka på det utan att känna mig sämst i världen men under en tid var jag helt övertygad om att jag var världens sämsta mamma. För med handen på hjärtat och skammen i halsen erkänner jag att tänkte jag så om de föräldrar man läst om som hamnat i samma situation innan mig. Att de var oförsiktiga och att det inte alls händer vem som helst. Men det gör det. Det kan göra det. Så tänk er för och var försiktiga vid matlagning! Tror ni att ni redan är det, var ännu försiktigare. Det är egentligen så lätt att undvika.

Dorian bryr sig inte nämnvärt om sin arm. Han tycker det är skönt att slippa ärmen. Men han har ju erfarenhet sen innan med skenorna som han fortfarande använder på nätterna p.g.a. sina klumpfötter. Min stencoola, astuffa, mjuka, fina fina fina unge. Han är fantastisk.

Kärlek

Sabina

Kommentarer
Postat av: josefin

Du är en fantastisk mamma och precis som du säger; olyckor händer så lätt! Med tanke på vilka föräldrar Dorian har kommer han nog aldrig tycka det är konstigt att vara annorlunda, och han kommer vara stark i det!

2012-05-14 @ 20:12:07
Postat av: Mamma

Nu får du mig att gråta igen. Du är en underbar mamma till Dorian (och dotter till mig) och min älskade dotterson kommer att växa upp stark och trygg,tack vare sina föräldrar, inte trots sina ärr.

2012-05-14 @ 23:38:41
Postat av: Terése

Bra att du förlåtit dig själv för de som dömer dig är antingen övermänskliga, helt verklighetsfrånvarande eller helt enkelt bara dumma i huvudet.



Sedan är det klart han skall ha lite försäkringspengar, det håller vi tummarna för!...



... och tack för bra tips och fin blogg.



Stor kram

2012-05-15 @ 13:18:37
URL: http://bouvierbaby.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0