Vem är jag?
Erika skrev ett inlägg om dokumentären som gick på SVt i veckan. Det väckte en del tankar hos mig som jag först tänkte dela med mig av i form av en kommentar på hennes blogg men som sen blev så lång att jag beslöt mig för att göra det till ett inlägg i min egen blogg. Här kommer resultatet:
Det är 8 år sen jag tog studenten. Och jag umgås inte med någon överhuvudtaget som jag umgicks med då, de som varit mina vänner sen högstadiet. Tioåriga vänskapsband klipptes ju där, för tre år sedan. Ett fruktansvärt nödvändigt uppbrott men saknaden ibland alltså. Hjärtskärande och avgrundsdjup. Framförallt efter vissa av dem. Det är ju som att göra slut. Att bli dumpad. Som att kliva ner i ett avgrundshål och ta sig upp igen. Det tar tid och det är så jävla SMÄRTSAMT att göra något som går emot allt man tror på. Och vet. Och kan.
Jag är en HELT annan människa idag än för åtta år sedan. Helt naturligt självklart men jag blir alltid lite fånigt leende när jag tänker på den jag var då, på gymnasiet. Så jävla osäker på mig själv, på folk runt omkring. Litade inte på någon efter upplevelser och händelser under högstadiet. Ifrågasatte OFTA mina relationer, både hur jag fungerade i dem och hur andra behandlade mig. Jag var aldrig helt övertygad om att de var mina vänner. Så där på riktigt liksom, som man läser om. Vått och torrt och genom eld och allt det där. Och idag inser jag, att jag var ju aldrig mig själv till 100% eftersom jag var så förvirrad. Osäker på vem jag var, vem jag ville vara, hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag var ett VRAK i gymnasiet. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag ville inte att det skulle bli så, så föll inget på plats förrän jag vågade bryta upp. Jag vet att jag sårade folk när jag gjorde det och jag sårade mig själv, djupt, när jag valde att gå en annan väg. Att så brutalt vända ryggen åt allt jag visste och kände till. När jag tänker på det idag kan jag inte fatta att jag gjort det, att jag var så stark. Jag blir gråtig när jag tänker på det. För sån är jag idag, jag gråter. Gjorde aldrig det förr.
Jag har vänner idag. Riktiga vänner, som jag älskar villkorslöst och som älskar mig för att jag är jag, inte trots att jag är jag. De gillar mig liksom. Och de har fått lära känna mig när jag är jag till hundra procent. Jag låtsas inte längre, det är inte värt det. Det är energikrävande att anpassa sig efter sitt sällskap. Idag är jag ett paket, man får allt eller inget. Det positiva med det negativa. Ingen censur. Och ändå, haha, har jag folk som tycker att jag är bra. Och det känns fantastiskt.
Och så den där gamla klyschan att man förändras när man får barn. Men alltså, hur förändras man inte när man blir förälder? Innan Dorian var jag ensam. Jag var bara jag och min kropp var min. Idag har jag någon som är en förlängd del av mig själv. Han är jag och jag är han. Vi är individer, givetvis, men vi är ändå samma. På något sätt. Klart det förändrar en människa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom, inget jag inte skulle offra för att han ska vara lycklig. I N G E N T I N G. Det är läskigt, verkligen jätteläskigt att älska någon så mycket. Jag är så sårbar när det gäller honom. Jag kan ta mycket skit (har tagit mycket skit) men när det kommer till honom. Helt försvarslös. Som ett öppet sår av kärlek. Och det har format mig, skakat mig och tvingat mig att växa upp. Bli vuxen. För vuxen är jag ju. På den andra (lite mörkare) sidan av 25.
Men jag vet ju också att den jag är idag inte är samma som jag kommer vara om tio år. Den jag är idag, och den jag varit innan det, är delar av den jag kommer att bli. Livets stora uppgift, att växa och utvecklas. Att lära och läras. Offantligt och mäktigt. Faktiskt.
Kärlek
Sabina
Det är 8 år sen jag tog studenten. Och jag umgås inte med någon överhuvudtaget som jag umgicks med då, de som varit mina vänner sen högstadiet. Tioåriga vänskapsband klipptes ju där, för tre år sedan. Ett fruktansvärt nödvändigt uppbrott men saknaden ibland alltså. Hjärtskärande och avgrundsdjup. Framförallt efter vissa av dem. Det är ju som att göra slut. Att bli dumpad. Som att kliva ner i ett avgrundshål och ta sig upp igen. Det tar tid och det är så jävla SMÄRTSAMT att göra något som går emot allt man tror på. Och vet. Och kan.
Jag är en HELT annan människa idag än för åtta år sedan. Helt naturligt självklart men jag blir alltid lite fånigt leende när jag tänker på den jag var då, på gymnasiet. Så jävla osäker på mig själv, på folk runt omkring. Litade inte på någon efter upplevelser och händelser under högstadiet. Ifrågasatte OFTA mina relationer, både hur jag fungerade i dem och hur andra behandlade mig. Jag var aldrig helt övertygad om att de var mina vänner. Så där på riktigt liksom, som man läser om. Vått och torrt och genom eld och allt det där. Och idag inser jag, att jag var ju aldrig mig själv till 100% eftersom jag var så förvirrad. Osäker på vem jag var, vem jag ville vara, hur jag skulle förhålla mig till andra. Jag var ett VRAK i gymnasiet. Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr för jag ville inte att det skulle bli så, så föll inget på plats förrän jag vågade bryta upp. Jag vet att jag sårade folk när jag gjorde det och jag sårade mig själv, djupt, när jag valde att gå en annan väg. Att så brutalt vända ryggen åt allt jag visste och kände till. När jag tänker på det idag kan jag inte fatta att jag gjort det, att jag var så stark. Jag blir gråtig när jag tänker på det. För sån är jag idag, jag gråter. Gjorde aldrig det förr.
Jag har vänner idag. Riktiga vänner, som jag älskar villkorslöst och som älskar mig för att jag är jag, inte trots att jag är jag. De gillar mig liksom. Och de har fått lära känna mig när jag är jag till hundra procent. Jag låtsas inte längre, det är inte värt det. Det är energikrävande att anpassa sig efter sitt sällskap. Idag är jag ett paket, man får allt eller inget. Det positiva med det negativa. Ingen censur. Och ändå, haha, har jag folk som tycker att jag är bra. Och det känns fantastiskt.
Och så den där gamla klyschan att man förändras när man får barn. Men alltså, hur förändras man inte när man blir förälder? Innan Dorian var jag ensam. Jag var bara jag och min kropp var min. Idag har jag någon som är en förlängd del av mig själv. Han är jag och jag är han. Vi är individer, givetvis, men vi är ändå samma. På något sätt. Klart det förändrar en människa. Det finns ingenting jag inte skulle göra för honom, inget jag inte skulle offra för att han ska vara lycklig. I N G E N T I N G. Det är läskigt, verkligen jätteläskigt att älska någon så mycket. Jag är så sårbar när det gäller honom. Jag kan ta mycket skit (har tagit mycket skit) men när det kommer till honom. Helt försvarslös. Som ett öppet sår av kärlek. Och det har format mig, skakat mig och tvingat mig att växa upp. Bli vuxen. För vuxen är jag ju. På den andra (lite mörkare) sidan av 25.
Men jag vet ju också att den jag är idag inte är samma som jag kommer vara om tio år. Den jag är idag, och den jag varit innan det, är delar av den jag kommer att bli. Livets stora uppgift, att växa och utvecklas. Att lära och läras. Offantligt och mäktigt. Faktiskt.
Kärlek
Sabina
Kommentarer
Trackback
