Alphabettown

Idag är jag helt slut. Alltså, verkligen noll energi över till någonting annat än att andas typ. Och så försöker jag komma på varför jag är så fruktansvärt bedövande trött och kommer på detta: Den här våren. Den har bara varit lång och konstig och kantad av död typ. Allt har hänt så hastigt och lustigt att jag inte riktigt tagit till mig det, tror jag. Förrän nu då. Jag orkar knappt jobba. Jag är där men inte riktigt och det är inte likt mig. Jag känner mig inte närvarande eller deltagande i samtal med varken vuxna eller barn. Igår när jag och Dorian ska göra vår vanliga kvällsgrej (jag sitter med datorn och han ser på en film) finner jag mig själv liggandes bakom honom i skedställning. Det var allt jag orkade och ville göra just då och han lät mig. Vi låg så och tittade på Askungen och allt var liksom bara. Så, typ. Det bara var. Allt bara är just nu för jag orkar inte annat.

Jag orkar inte ens gråta, fast jag egentligen skulle behöva det tror jag.

Så den här stuggrejen i helgen är så himla välbehövlig. Jag behöver andas annan luft och jag behöver snacka skit och jag behöver sova. Och det tänker jag göra.

Kärlek

Sabina