Att tala om för barn vilket kön de tillhör (lite mer Katerinasmartheter)

Jag var ju såklart tvungen att läsa igenom Katerinas blogg lite för att utbilda mig lite i Katerinavetenskap. Förutom hennes undvikattutsättasförvåldtäkts-manual som jag kommer att bemöta i ett eget inkägg läste jag självklart också hennes försvarstal. Hon menade att det är barnmisshandel att undanhålla för sina barn vilket kön de har. Detta gjorde mig nyfiken. Hon verkar mena att det är viktigt att informationen kommer från barnets föräldrar och inte från omgivningen, att det är ett socialt experiment och bla bla bla massasakerhonhittatpåutanbelägg. Jag undrar följande: När är det bäst att tala om för sina barn om de är en tjej eller kille? Är det vid 1, 2 eller kanske 3årsåldern? Ännu äldre? Är det bäst om föräldern med samma kön delger barnet informationen så att det direkt kan hitta någon att relatera och ansluta sig till? Skall man bara prata könsorgan eller bör barnet även informeras om hur man förväntas vara som tjej/kille? Är det även viktigt att t.ex. tala om för barnet vilken etnicitet det har? Jag har aldrig talat om för Dorian att han är en härlig blanding av grek/svensk/finsk men det kanske är på tiden att vi har "the talk". Så han vet liksom och så att jag inte blir anklagad för barnmisshandel av en låtsasexpert.

Jag har väldigt svårt att se det nyttiga i att tala om något som ett barn inte frågar om. Hur ser ett sådant samtal ut? Hur bör det utformas för att inte låta alldeles för bajsnödigt?

Dorian vet mycket väl att han är en pojke, det har han lärt sig på sin förskola och av den farliga omgivningen, inte av mig. När han säger att han är en pojke brukar jag svara att ja, du är en pojke. Du är också ett barn och du är framförallt Dorian. Hur kan man inte se det begränsande i att bara definiera en person efter kön? På vilket sätt är det viktigt att tala om för barn vilket kön de tillhör?

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag varit inne på att inte avslöja kön på vårt nästa barn för andra än eventuellt mig själv och Ilkka för ens barnet anlänt till världen och jag är nu mer än övertygad om att det är den vägen jag kommer att gå. Jag vill inte tillskriva mitt ofödda barn förväntningar, attribut och andra begränsningar innan det ens fått bilda sig en personlighet. Jag vägrar.

Men säg inget till Katerina, jag vill ju inte bli polisanmäld för barnmisshandel.

Sabina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0