Alphabettown

Jag har funderat lite mer på den här hösten. Varför det känns som det försvunnit så mycket tid. Jag kom (föga förvånande) fram till att det är ju helt uppenbart vad som stulit all min tid. Missfallet har ju inte bara berövat mig ett barn, det har ju tagit upp en hel höst.

 

Förra hösten var jag ute med Dorian i skogen nästa varenda helg när Ilkka jobbade. Vi packade massäck och gick ut på långa promenader, vi kunde vara ute i timmar. Varje helg hittade vi på något. Det har inte hänt den här hösten. Jag har varit sjukskriven sammanlagt fyra veckor och resten av tiden har jag inte orkat göra något, inte orkat varken planera eller utföra och det gör mig så jävla arg! Jag känner mig som en värdelös människa som inte orkat planera jul eller pynt eller utflykter eller andra saker som hör vår familj till. Ja vi är två personer i hushållet och ja jag kan ibland bli helt vansinnig på att det bara är jag som drar igång projekt. Men det är hos mig problemet ligger och gror, jag har svårt att koppla av och bara vara. Jag ser folk omkring, hur de fixar och roddar och verkar klara av femitelva miljoner saker och har det så där familjemysigt som jag vill ha det och så blir jag less när jag inte orkar. Eller när det inte går eftersom min och Ilkkas arbetssituation skiljer sig så. Han börjar sent och slutar sent, jag börjar tidigt och slutar tidigt. Vi är aldrig synkade. Allt kräver minutiös planering som ofta involverar fler personer än bara vi två för att det ska gå ihop. Och det är skittrist. Och allt som brukar kännas lite jobbigt i vanliga fall känns just nu extra jobbigt.

 

Jag kommer på mig själv med att tänka den där gifitga tanken: När är det vår tur? När ska vi få slappna av? Vi har haft ett par tuffa år, inget har liksom bara flutit på. Vi har kämpat och dragit och gnatat och fightats och varit konstant katastrofinställda. Man kan inte annat än undra: När?

 

Det giftiga ligger i att det inte finns någon att ställa frågan till.