Om TV-Serier

 
 
Jag och grannarna diskuterade TV-serier lite snabbt när jag var över där tidigare idag och jag kände att jag ville spinna vidare på ämnet. Jag får OFTA höra att jag investerar för mycket i de serier jag följer men jag har svårt att känna igen mig i kritiken (för det sägs alltid lite nedlåtande). Jag skapar band med karaktärer, de blir mina vänner och när en serie har uppehåll, eller ännu värre tar slut, så saknar jag dem. Jag saknar gemenskapen, internskämten, platserna, PERSONERNA. Jag har lätt för att engagera mig i folk helt enkelt, verkliga eller fiktiva, spelar ingen roll. Jag går igenom allt som de går igenom. Lycka, olycka, förhållanden, breakups, sorg. Jag liksom känner det på ett kanske lite för nära håll.
 
Det är därför jag fortfarande gråter när jag ser det här, trots att serien slutade produceras för sex år sedan
 
 
 
Det här är bara den första av sex delar i Final Goodbye-avsnittet. När jag ser sista ligger jag oftast i fosterställning och hyperventilerar.
 
That 70's show är en av de bästa serierna som någonsin gjorts. Har ni inte sett den, GÖR DET. Eric och Donna är ett av mina favoritpar!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0