Testosteron

Vi har börjat följa en ny serie här hemma, New Girl, som verkligen är helt fantastisk. Den är så himla, himla rolig! Det var länge sen jag skrattade så mycket åt en serie. Den handlar om en tjej som blir dumpad av sin kille på ett ganska brutalt sätt och i eftermatten av det flyttar hon ihop med tre män hon hittat på internet. Väldigt kort sammanfattat, den är verkligen hur kul som helst och inte minst är det en av mina favoritskådisar som spelar huvudrollen Jess, Zooey Deschanel (tidigare gift med en annan favorit, Ben Gibbard)

Den här serien har sparkat på en känslig nerv hos mig. En känsla som legat latent ett tag men som nu börjar göra sig påmind. Jag saknar testosteron i mitt liv. Låter ju heltknäppt med tanke på att de två jag lever med och älskar mest i världen är fyllda med just testosteron. Men jag ska förklara. Jag har alltid varit omgiven av män. Eller, killar egentligen eftersom det var så länge sen. Jag har alltid haft killkompisar, har alltid funkat bäst tillsammans med det motsatta könet. Och låt mig göra det väldigt tydligt att jag pratar om den platoniska sortens vänskap. Jag har aldrig velat ligga med mina killkompisar.

På senaste tiden har jag börjat sakna det något fruktansvärt, framförallt saknar jag tre stycken fina killar, eller män är de ju nu, som jag umgicks väldigt mycket med innan jag blev tillsammans med Ilkka. Bl.a min BFF at the time. Vi gjorde typ allt ihop. Jag hade så himla, himla kul under den här perioden och ska jag sätta en känsla på det får det bli värme för jag blir så himla varm i hjärtat när jag tänker på dessa tre. Ilkka har alltid förstått att det här med killkompisar var något som kom med paketet Sabina och har aldrig ifrågasatt det (medan annat folk i min omgivning försökt övertala mig om att man inte kan ha vänner av motsatt kön för det är alltid någon som vill ligga). Men för mig har det aldrig handlat om något sådant. Jag har bara alltid dragits till manlig vänskap. Ända sedan jag var väldigt liten faktiskt, redan på lågstadiet hängde jag hellre på fotbollsplanen med killarna än jagade de i den hemska "pussleken" som alla tjejer lekte på den tiden.

Det här är ju himla otypiskt mig att skriva som sällan gör skillnad på tjejer och killar men när det kommer till just vänskap kan jag se en distinkt skillnad mellan den jag har haft med tjejer och den jag haft med killar. Mina vänskapsrelationer till tjejer har varit jobbiga, komplicerade och jag har aldrig varit helt mig själv tror jag. Medan jag med mina killkompisar alltid känt att jag fått plats och tillåtelse att vara jag, Sabina utan en massa förväntningar. Jag pratar om då, inte nu. Nu har jag fantastiska tjejkompisar som jag är 100 % mig själv med och som är helt vidunderligt bra. Det handlar inte heller om alla mina kvinnliga relationer, men överlag är det så de har tett sig.

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen. Det känns ju inte helt normalt att försöka skaffa sig nya killkompisar i min ålder. Det blir nog mer "desperat tjej vill ha lite på sidan" än "vill bara vara polare liksom".

Tror jag ska styra upp en dejt med mina gamla fantastiska män istället.


Kärlek

Sabina

Kommentarer
Postat av: josefin

tänkte väl att det hade varit märkligt om du inte varit dig själv tillsammans med mig... jag menar, ingen kan väl göra sig till att vara så onormal? ;)

2012-04-02 @ 21:08:57
Postat av: Sabina

Påstår du att jag är onormal?! Det är just det här jag menar, tjejer är såna back stabbing bitcheeeezzzzz.



;)

2012-04-03 @ 23:01:32
URL: http://alphabettown.blogg.se/
Postat av: josefin

oh yeah, backstabbing bitch is my middlename ;)

2012-04-04 @ 10:30:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0