Alphabettown

Förhållanden mina vänner. Jag har tänkt mycket på dem på senaste tiden. Hur de tar form, hur de förändras.

Just nu är jag inne i en fas då allt ifrågasätts. Som sagt händer mycket i mitt liv just nu som jag inte vet hur jag ska hantera eftersom jag aldrig befunnit mig här tidigare. I en trygg tillvaro som ställs på sin kant på alla sätt möjliga känns det som. Vi är starka jag och Ilkka och jag har tron på oss men man kan inte vara tillsammans i fem år utan att tvivla och ha "perioder". När det nu känns som att saker och ting faller samman runt oss, som egentligen inte har med oss som par att göra, är det jävligt svårt att hitta de rätta dörrarna att öppna för att ta sig ur det. Men jag har inga tvivel på oss i långa loppet. Vi har bara en av de där perioderna just nu. Jag vet inte hur personlig jag kan/vill vara här men jag ska försöka tvinga ut orden som flyter runt i en tjock soppa där uppe just nu.

Innan jag fann Ilkka, återupptäckte är väl rätt ord, var jag med en person som gjorde mig både illa och gott. Mest illa tyvärr men tomheten jag levde med gjorde att jag hade så mycket plats för honom i mig att det var svårt att släppa honom, även om jag gjorde det flera gånger. När jag väl gjorde det slutgiltigt var det för Ilkka och jag tror att han blev lika ställd som jag när jag faktiskt gjorde det. Vi har inte pratat med varandra sen dess. Det är  fem år sen nu. Vi har träffats av en slump någon gång så där men sanningen är att han vägrar träffa mig. Det gör mig så ont för det känns som han tar ifrån mig allt vi hade. Alla mina minnen och upplevelser föminskas genom att han gör mig till The Bad Guy. För mig var det avslutat för honom var det inte det. Han var väl bekväm med att alltid ha mig där så när jag väl valde att gå vidare visste han väl inte hur han skulle reagera. Jag är så fruktansvärt arg på hur han har hanterat det hela men kan ändå inte missunna honom sina känslor. Men ändå. Jag är ju den som "har rätten" att vara arg. Han behandlade mig illa, inte tvärtom.

Sen avslutade jag ett antal relationer för två år sen på det vänskapliga planet. Och det spelar ju egentligen ingen roll vad för sorts relation man har till en person. När det tar slut gör det ont och jag befinner mig nog fortfarande i ett slags vakuum. Jag saknar mina vänner även om jag samtidigt vet att det var rätt beslut. Jag kan inte se mig ha en relation med dem igen, inte för att det är något fel på dem, eller på mig heller för den delen, men jag kan inte se mig fungera i relation till dem? Alltså inte se det framför mig. Hur våra samtal skulle se ut, hur vi skulle umgås. Men ilskan jag kände så länge har släppt. På riktigt faktiskt. Jag träffade en av dem häromdagen och jag blev så ställd över hur inte arg jag är. Hur vi kunde föra ett normalt, vardagligt "hur-är-allt-vad-gör-du-nu-för-tiden-samtal. Men samtidigt så finns besvikelsen där över att man inte lyckades hålla dessa förhållanden vid liv.

Förhållanden är de svåraste matematiska ekvationer som finns. Men jag tror att kommunikation, kompromissvilja och fungerande öron är viktiga delar som måste finnas i alla fungerande relationer. Men vilken jävla soppa det är.

Som ni märker pågår det mycket i min hjärna. Det känns skönt att ha någonstans att göra av alla tankar.

Tack för att ni läser.

Sabina