Rosafluffmyspys?
En av mina favoritbloggerskor Spiderchick bemöter idag en kommentar angående det här med att faktiskt erkänna att det stundtals är för jävla jobbigt att vara förälder. Kommentatorn ifrågasätter att Moa beklagar sig över livets inte alltid så ljusa stunder som förälder. Jag känner att jag vill uttrycka min åsikt i ämnet. (Otippat va)
Jag har alltid, och kommer fortsätta med det, varit väldigt öppen med att jag inte alltid tycker det är supermysigt, härligt, underbart att vara förälder. Dorian kan vara jobbig ibland, det är faktiskt helt sant. Han kan vara rent utsagt förjävlig att ha att göra med vissa dagar framförallt sedan han hamnade i den ökända trotsåldern (känns om den pågått för evigt men det är nog bara ett halvår eller så). Om jag tycker det gör mig till en sämre mamma för att jag känner så? Absolut inte. Snarare tycker jag tvärtom att jag gör ett bra jobb genom att visa mitt barn att det är okej att uttrycka hela känsloregistret istället för att begränsa det till "glad" och "lycklig". Jag tror inte en sekund på alla leende föräldrar som bara tycker att allt är en dans på rosor, som gladeligen berättar om allt fint och underbart barnen gör, men lyckas utelämna den där kängan man fick i pallet för att man typ ställde duplofiguren på fel ställe. Jag tror tvärtom att det är viktigt att vi delar med oss av stunder då vi tror att vi på riktig ska bli galna och är öppna med att vi eller våra barn inte är perfekta. För det är orimligt att ställa de kraven båda på oss själva och på våra barn. Dorian vet att jag älskar honom, allt han gör och allt han är är såklart helt fucking amazing för mig. En prutt från honom är liksom värd en miljon. (Okej kanske inte men ni fattar vad jag menar). Jag får ta en del skit för att jag uttrycker sånt, framförallt från min käre mor som jag vet inte menar något illa och som jag inte drar mig för att ändå beklaga mig hos. Men det ÄR inte rosafluffmyspys jämt att ha fullt ansvar för en människa. Att vara en förebild samtidigt som det känns som man vill skrika rakt ut att nu orkar jag inte mer. Det är okej att lägga ut fejkade blocketannonser där man för en billig penning kan tänka sig att sälja det där lilla monstret som man kämpade i timmar med att få ur kroppens typ minsta öppning. (anatomi är inte min starkaste sida som ni kanske märker).
Kommentatorn som inte kunde förstå att man beklagar sig påstod att det måste kännas hemskt för Moas son att gå in och läsa detta på hennes blogg om typ 15 år. Pfft säger jag men vill ändå avsluta med detta:
Dorian om du läser det här typ år 2025 så ska du veta att jag älskar dig. Och jag köpte faktiskt tillbaka dig från det där skumma paret innan de hann göra bebissoppa av dig. De där rynkorna och det gråa håret förlåter jag dig för. Du gör mitt liv till en spännande karusell och jag skulle aldrig vilja vara utan dig. Du är ljuset i mitt liv, okej?
PPE
Sabina
Jag har alltid, och kommer fortsätta med det, varit väldigt öppen med att jag inte alltid tycker det är supermysigt, härligt, underbart att vara förälder. Dorian kan vara jobbig ibland, det är faktiskt helt sant. Han kan vara rent utsagt förjävlig att ha att göra med vissa dagar framförallt sedan han hamnade i den ökända trotsåldern (känns om den pågått för evigt men det är nog bara ett halvår eller så). Om jag tycker det gör mig till en sämre mamma för att jag känner så? Absolut inte. Snarare tycker jag tvärtom att jag gör ett bra jobb genom att visa mitt barn att det är okej att uttrycka hela känsloregistret istället för att begränsa det till "glad" och "lycklig". Jag tror inte en sekund på alla leende föräldrar som bara tycker att allt är en dans på rosor, som gladeligen berättar om allt fint och underbart barnen gör, men lyckas utelämna den där kängan man fick i pallet för att man typ ställde duplofiguren på fel ställe. Jag tror tvärtom att det är viktigt att vi delar med oss av stunder då vi tror att vi på riktig ska bli galna och är öppna med att vi eller våra barn inte är perfekta. För det är orimligt att ställa de kraven båda på oss själva och på våra barn. Dorian vet att jag älskar honom, allt han gör och allt han är är såklart helt fucking amazing för mig. En prutt från honom är liksom värd en miljon. (Okej kanske inte men ni fattar vad jag menar). Jag får ta en del skit för att jag uttrycker sånt, framförallt från min käre mor som jag vet inte menar något illa och som jag inte drar mig för att ändå beklaga mig hos. Men det ÄR inte rosafluffmyspys jämt att ha fullt ansvar för en människa. Att vara en förebild samtidigt som det känns som man vill skrika rakt ut att nu orkar jag inte mer. Det är okej att lägga ut fejkade blocketannonser där man för en billig penning kan tänka sig att sälja det där lilla monstret som man kämpade i timmar med att få ur kroppens typ minsta öppning. (anatomi är inte min starkaste sida som ni kanske märker).
Kommentatorn som inte kunde förstå att man beklagar sig påstod att det måste kännas hemskt för Moas son att gå in och läsa detta på hennes blogg om typ 15 år. Pfft säger jag men vill ändå avsluta med detta:
Dorian om du läser det här typ år 2025 så ska du veta att jag älskar dig. Och jag köpte faktiskt tillbaka dig från det där skumma paret innan de hann göra bebissoppa av dig. De där rynkorna och det gråa håret förlåter jag dig för. Du gör mitt liv till en spännande karusell och jag skulle aldrig vilja vara utan dig. Du är ljuset i mitt liv, okej?
PPE
Sabina
Kommentarer
Trackback
