Alphabettown

Sitter och tittar på "Livet på BB" på femman. En av kvinnorna har gått igenom fyra sena missfall och det får mig att fundera över och begrunda det faktum att jag har haft en sån himla tur, varit bortskämd till och med. Jag har människor i min relativa närhet som försökt bli gravida i år men inte lyckats och där kom jag för tre år sen och ba: ooops, slarvade med mina piller. Min graviditet var lite som en dans, gick upp 3 kg och kräktes en gång. Kände av lite halsbränna men that's about it. Och ut kom Dorian, frisk och kry. Visserligen med klumpfötter men gud vilken no big deal det har varit. Det som var lite tungt var ju över efter 1 år och nu är det skenor nattetid men det är lite som en pyjamas för honom. Han har aldrig klagat. (nämnde jag att jag är bortskämd?)

Jag har blandade känslor inför kommande graviditet. Dels ska det bli så himla roligat att få planera ett barn samtidigt som rädslan finns där. För besvikelsen i fall det inte går. Det finns ju inga garantier som säger att om man har varit gravid en gång så går det igen. Och min graviditet? Tänk om nästa blir ett helvete. Är jag byggd för det? Förlossningen gick smort den med. Sprack mer än de flesta men hade inte direkt några besvär av det och läkte som jag skulle så det var inte heller något att ta notis om.

Sen tänker jag på alla föräldrar som inte kan få barn. Som önskar och hoppas och förtvivlas och stångar sig blodiga samtidigt som andra människor som inte alls förtjänar titeln förälder får barn som om det vore julafton året om. Så fruktansvärt orättvist.

PPE

Sabina