Alphabettown

En vän från min högstadietid förlorade sin lillebror för några dagar sen. Plötsligt och utan förvarning. Ingen olycka men inte heller naturligt. Han var bara strax över 20. Det finns inget naturligt med att dö så ung. När livet drabbar en, när det händer något sådant så nära är det svårt att ignorera rysningarna längs ryggraden och håren som reser sig på armarna. Det är så orättvist att så fina människor ska slås ned av sånt här. Man bygger ju på något sätt vidare på livets hus har jag förstått, men hur? När man förolorar ett barn, en bror, en syster, en livskamrat. Hur går man vidare?

Alla mina tankar, all min goda energi allt jag kan ge vill jag ge dem nu. Nu när de ska gå igenom denna livets prövning. Denna orättvisa som kan drabba vem som helst. Rik som fattig, hög som låg.

Ta hand om varandra i helgen. Livet är skört och oförutsägbart. Och framförallt förjävla orättvist.

PPE

Sabina